Tvåtusenfemton.
Snart är ännu ett år förbi och det sista inlägget som får pryda bloggen för 2015 får bli den gamla goda årsresumén. Vanligtvis brukar jag sammanfatta året i detaljer månad för månad men i år blir det annorlunda, så här kommer en lång morgonläsning för er.
När jag tänker tillbaka på hur mitt 2015 började kan jag dela med mig av att jag hade väldigt många och höga förväntningar på det som komma skulle. Jag hade mycket att se fram emot vilket gjorde att jag inte var ledsen över att 2014 var snart förbi. Bara en månad tidigare hade jag och Emilia bokat flyg- och hotellbiljetter till Tyskland efter att vi båda praktiskt taget genomled hjärtstillestånd då Tokio Hotel plötsligt släppte en bomb i form av konsert- och M&G biljetter utspridda i Europa. På toppen till detta sparkade vi igång inte bara vår andra termin men också vår allra sista på Vasaskolan. Med resan och studenten i tankarna kunde jag därför hålla motivationen uppe och ingenting kunde stoppa mig från att må riktigt riktigt bra.
Näst följde ännu en rolig sak vilket var att jag äntligen fick mitt första riktiga jobb. Efter det spenderade jag varje helg på restaurangen där jag upplevde både bra och helvetesfyllda dagar. Jag lärde mig att vara mer öppen och bjuda på mig själv men jag lärde mig också att förakta en stor del av mänskligheten. Samtidigt är jag tacksam för detta jobb eftersom det verkligen utvecklade mig som individ.
Bara någon månad efter upplevde jag även höjdpunkten av detta år - resan till Tyskland. Jag åkte till Tyskland med en av mina bästa vänner, för att se och träffa (!!!) bandet som jag hade älskat sedan 2006. Bandet som jag hellre föredrar att kalla mina hjältar och de människorna som har varit ljuset i mina allra mörkaste stunder. Efter denna fantastiska resa - som jag aldrig hade velat göra med någon annan än Emilia - insåg jag att drömmar verkligen kunde bli sanna. Emilia och jag hade pratat om att åka utomlands för att se dem där snygga, töntiga och idiotiska tyskarna under hela vårt vänskap och jag kan än idag inte tro på att det faktiskt hände. Detta minne kommer jag bära med mig resten av mitt liv.
Senare under året minns jag att jag upplevde väldigt mycket stress och ångest. Jag nöjde mig inte längre med att vara lagom - det enda som var viktigt för mig var att få de högsta betygen oavsett hur det fick mig att må. Jag började även att övningsköra intensivt samtidigt som jag pluggade på vardagarna och jobbade på helgerna. Detta ledde till att jag blev fullkomligt slutkörd. Jag fick ta varje dag i taget och ärligt talat förstår jag inte hur jag klarade mig igenom allt med ett sådant gott resultat. Samtidigt såg jag mycket fram emot att få avsluta ännu ett kapitel i mitt liv och det gjorde jag den sista veckan på Vasa. Vår studentvecka och studentdag var en av de bästa dagarna i mitt liv och vi fick ett perfekt avslut på allt under kvällen då vi alla åkte världens roligaste flak. Några dagar innan studenten hade jag även åkt till Arlanda för att möta pappa som besökte oss igen. Jag hade inte sett honom på två år och jag kunde inte ha varit lyckligare över att han skulle närvara på min viktiga dag. Jag minns också att jag var så stolt över mig själv på studentdagen och det spelade inte längre någon roll om vad som skulle hända näst. Jag hade klarat mig och jag hade gjort det så jävla bra.
2015 bjöd dock på mycket mer än så. I augusti tog min tid som tonåring officiellt slut och jag blev en tråkig tjugoåring. Den sommaren jobbade jag också väldigt mycket men mot slutet gick jag egentligen på autopilot eftersom alla dessa varma dagar som jag serverade otrevliga gäster på uteserveringen klädd i svarta arbetskläder hade förstört mitt liv. Men lyckligtvis kunde jag, någonstans där emellan, smita till Örebro för att besöka Emilia. Då hade vi inte träffats sedan resan till Tyskland och OM vi hade mycket att prata om?! Jag tyckte verkligen om Örebro. Det var annorlunda, det fanns fin arkitektur och konst i staden och sådant vet ni ju att jag uppskattar. Efter att jag hade nött sönder körkortsteorin gick jag glatt ut ur Trafikverkets dörrar med ett leende på läpparna efter att ha klarat teoriprovet från första försöket och bara två dagar senare kunde jag officiellt säga att jag hade tagit körkort. Med detta kunde jag äntligen andas ut och påbörja min semesterresa med familjen. Jag fick äntligen se solen och palmerna och känna att jag faktiskt levde igen.
Ända fram till oktober gjorde jag däremot inget annat än att sova, jogga, fika, läsa och jobba på helgerna för i mitten av oktober fann jag äntligen ett nytt jobb. Anställningen på cafét var en av de bästa nyheterna för mig eftersom jag verkligen behövde en mer rutinerad och socialfylld vardag igen.
Nu när jag blickar tillbaka på mitt tvåtusenfemton känner jag ingenting annat än glädje. Visst fanns det stunder då jag blivit riktigt besviken och ledsen och då jag känt mig så himla otillräcklig och värdelös. Stunder då jag har känt ingenting annat än ånger och då alla förväntningar som jag hade byggt upp bara rasade i en enda stor besvikelse. Stunder då jag gråtit mig själv till sömns i flera nätter eftersom jag inte visste vem jag egentligen var. Det har gått en tid nu och jag har växt så otroligt mycket. Jag har utvecklats och jag har lärt mig. Jag ser och förstår mer än vad jag trodde att jag gjorde förut. Jag har inte riktigt funnit mig själv bara ännu men jag vet att tiden visar. Jag vet bara att det här året har varit helt fantastiskt och jag kan stolt avsluta det här fina kapitlet i mitt liv. Nu välkomnar vi in tvåtusensexton. ♡