Nu har jag suttit en sen kväll och tänkt ett tag och vet ni vad jag tycker är en av de mest fantastiska och otroliga sakerna vi människor får ta del av? Minnen.

 

Från sekunden vi föds till sekunden vi somnar in för alltid, fylls vår själ med minnen. Vi, människor, är som tomma blad, redo att fyllas. Naturligtvis minns vi inte vår första tid på jorden, men är det inte otroligt hur vi kan minnas de minsta detaljerna i vår tidig barndom? Den där leksaken som vi tyckte särskilt mycket om och vägrade ge till någon annan? Mönstret på tapeterna som vi hela tiden fäste blicken på medan våra föräldrar läste vår favorit godnattsaga för oss? Vår första röda cykel? Hur vi vägrade ta på oss de grå skorna som vi så mycket hatade när pappa ville ta oss ut på en promenad? Vår första skoldag?

 

Under vår livstid går vi igenom så mycket mer än vad vi tror. Alla människor vi möter, alla platser vi besöker, alla känslor, tankar och funderingar vi fylls av ― allt detta förblir i vårt minne. Vi kan även tränga bort vissa minnen ― sådana som är alldeles för smärtsamma för att känna och hantera. Trots att minnen kan få oss att känna sorg eftersom vi inte alltid kan återuppleva dem, kan vi ibland finna tröst och glädje i dem. Men det som är så unikt med minnen är att alla dessa upplevelser och erfarenheter stannar kvar hos oss. För att bevara våra minnen har vi en mängd materiella hjälpmedel i form av fotografier, böcker, filmer och så vidare, men det är just detta som gör vårt minne så fantastiskt. Allt vi någonsin har upplevt under vår livstid, alla dessa minnen, dem kan ingen någonsin ta ifrån oss.